Jag vaknar en dag i december med en obekant känsla i magen, en längtan efter att låsa upp min mobil, öppna ''meddelanden'' och skicka iväg ett ''Godmorgon du fina'' och vänta på svar. Ett pirr i magen varje gång min mobiltelefon surrar till, då en liten glimma av hopp tänds, kanske är det det sms:et jag väntat på i ca. 2 minuter som känns längre ändå.
Jag vaknar en dag i januari, den 1 Januari. Första dagen på året och jag får den äran att vakna med universums skönaste känsla i magen, inga bekymmer, inga funderingar, mer än ''hur tusan kom alla fjärilar ner i min mage utan att jag märkte det?''. Jag vaknar en dag i Januari, den 1 Januari, och jag är kär, men lite i smyg bara.
Den 4:e Januari skulle jag stå och vänta på en buss, på den bussen kommer han jag är kär i att sitta, med samma längtan som mig, samma känsla i magen, samma tankar.

 

Den 4:e Januari senare på eftermiddagen får jag ett sms, han var fast i Kristinehamn efter att ha missat sista bussen. Mamma och jag slängde oss in i bilen och körde de 2,5 mil, ca 23 minuter men som kändes som timmar.
Framme vid stationen i Kristinehamn möts mina ögon av den varmaste blick och min mage av jordens alla fjärilar. Han stod där i sin gröna mössa, svarta jacka med röda, gula, blå och gröna rutor och sina klumpiga skor.
Hans kinder var färgade röda av kylan, och mina av värmen. Hans leende var det finaste jag sett, hans otroligt charmiga glugg mellan framtänderna och rynkorna vid mungiporna. Han var bättre än förväntat, han var en dröm.
Hans armar omslöt mig efterlängtat, och  jag ville aldrig släppa taget.

Bilresan tillbaka var det tyst mellan oss, blickar utbyttes då och då, och många léenden. Mamma pratade på om alla gånger hon varit i Sunne som ung. Sunne är alltså därifrån han kommer.
Väl hemma blev tystnaden värre och nervositeten från oss båda allt tydligare. Som den öppna människa jag ändå är, så babblade jag på om allt från mat till nallebjörnar. Han gick bort mot sin väska och tog fram någonting, sa till mig "Den här är till dig!" och gav mig ett gosedjur. Han var så charmig, på alla möjliga sätt.

På något sätt startade ett kuddkrig mellan oss, mitt i allt knackade någon på mitt fönster och jag skrek för full hals. Han brast ut i skratt, det gulligaste skratt jag någonsin hört. De som knackade var min dåvarande bästa vän och hennes pojkvän, som "fixade ihop oss". Dagarna tillsammans var underbara, det var svårt när han skulle åka tillbaka igen.

Veckorna gick, varje helg träffades vi och känslan i magen blev allt bättre för varje gång. Hans familj välkomnade mig lika mycket varje gång. Jag minns första fredagen jag var där, imorgon är det exakt ett halvår sedan som jag träffade dem för första gången. Den kvällen när vi kom hem så stod där två skålar, en med chips och en med plockgodis, och 4 små drickor. Det är något jag minns så väl, och han är än idag lika glad över hur mycket jag tyckt om hans familj sedan dag 1.
Som sagt, veckorna gick. In i februari började något att kännas konstigt, inte mellan mig och honom, men mellan mig och min dåvarande bästa vän. Jag var ständigt orolig, men han fanns där och stöddade mig.
Det dröjde inte länge förens jag visste att allt var kört, det var då menat att hon och jag inte skulle prata på ett tag, men jag visste att allt var kört, och jag blev helt krossad inuti. Månader gick och jag var inte alls mig själv, verkligen inte bara på grund av det brutna bandet mellan mig och min bästa vän. Relationerna i familjen försämrades så jag bara höll mig för mig själv, jag miste vänner, vissa band klipptes utan att vi kunde se det själva.
Men han var där hela tiden, han stod bredvid mig och han höll mig uppe, han stöttade mig och han knuffade mig framåt när jag inte ville mer. Allt var så fel, allt utom han.

Jag tog en veckas ledigt från skolan, för att komma tillbaka, för att få tillbaka krafterna litegrann. Det hjälpte enormt, en vecka med människor som ständigt uppmuntrade mig, jag var så lycklig igen.
Tillbaka till skolan och allt kändes bättre, men jag ville bara sluta skolan och börja ett nytt kapitel.
Dagen kom, då jag skulle sluta 9:an och lämna allt bakom mig, jag var nog den lyckligaste någonsin som hämtade mitt betyg, kramade om alla lärare och kände, att nu äntligen var det över.

Min pojkvän har stöttat mig så mycket, funnits där för mig hela tiden och aldrig slutat tro på mig. Detsamma med mina fina vänner Linn, Amanda och min älskade Mamma. De trodde på mig hela tiden och jag skulle aldrig klarat mig igenom allt och mått såhär bra idag utan dem.

Förra fredagen firade jag och min pojkvän ett halvår tillsammans, och jag kan inte vara lyckligare än vad jag är just nu. Jag älskar dig Sebastian, min pojkvän och min bästa vän! ♥